The sky is the limit

Det är så mycket upp och ner i mitt liv just nu. Helst skulle jag vilja skriva om det men någonting i mig sätter stop för det, med hänsyn till andra människor är det ändå bäst men var ska jag göra av allt? Jag pratar med folk runt omkring mig men vill ändå inte lasta över för mycket på andra. That's me. Allt snurrar runt och maler. Det måste finnas någon gräns och jag har vissa stunder den senaste tiden riktigt känt för att köra ner huvudet i sanden och bara stå. Ni vet gömma mig för allt, inte se, inte höra, bara vara. Jag kan inte låta bli att bli engagerad, arg, glad, känslig. Osäkerhet och oro, det måste vara mycket som väger in men jag mår inte bra just nu, tyvärr. Jag känner knappt igen mig själv och samtidigt som jag mår så förjävligt mår jag också bättre än på länge. Det är så delat och ut-och-in att jag inte vet vad jag ska tycka tänka och känna. Positiva och glada Malin finns här, vissa gånger och många stunder men samtidigt är den där andra/nya/gamla jag med också. Surr surr virr virr det här blir ju varken bättre eller sämre

men jag får ur mig lite, det får ni ta.

Jag klagar inte på tillvaron. Jag trivs nå fruktansvärt bra med livet i Thailand, mitt jobb är roligt, vädret är varmt, maten billig och färdiglagad om man vill, människorna trevliga, livet är lätt helt enkelt. Det är bara omständigheterna som gör det svårt. Jag klagar på att jag inte känner igen mig själv alla gånger och skulle gärna vilja göra något åt det. Det händer så mycket runt mig som jag faktiskt inte kan påverka och jag tar åt mig så mycket. That's me det också, alltid ska jag vara den som styr upp och reder ut, tar ansvar och förmedlar.

Nu vet ni kära vänner hur det står till med mig. Kanske beror det här också på att den 10 februari, och framför allt den 23 mars börjar närma sig. Jag vet inte alls men jag vet att det här håller inte i längden.